Jag är så stolt och förvånad!

Okej, från början… Förra veckan, lördagen den 15:e tänkte jag börja dagen med att gå ut och jogga. Syftet var att promenera ner till joggingspåret vi har här i bygden och “starta” min fitbit-app och sedan jogga/lunka (inte gå!) tills dess att jag kände att “nu måste jag vila / sakta ner och gå”. När jag kom till den punkten skulle jag sätta ett “tick” (alltså bara stoppa appen från att logga mer) och sen ha det som referens, när jag tappat ytterligare några kilon.

Kolla vad jag hamnade på (nerifrån och upp). 1.2 KM på första gången, 1.2 km utan att stanna/gå. För första gången i mitt liv (typ… jag kanske klarade detta när jag var 14…) och jag klarade detta utan att känna djävulen nafsa mig i arslet och kunna hugga mig med sin lie när som helst. Det kändes lätt, lättaste någonsin, så lätt har jag aldrig känt det.

Sen promenerade jag 400meter och pratade i telefon med min kollega, efter det kände jag att “de vore ju kul att fortsätta jogga resten av varvet”, och så gjorde jag det (600 meter). Sen la jag mig i gräset, förundrades över vad jag åstadkommit och hur jag känt, hur jag kände och hur taggad jag blev på att fortsätta. Hela varvet var ju över på 8+4+4 minuter, jag kände mig inte klar. Så jag tänkte att jag promenerar ett varv, de kan ju vara bra. Så jag började promenera, men kände fortfarande för att springa (läs jogga). Men denna gång skulle de vara annorlunda, jag intervallade (-ish). 1-2-3, det är ju ett elljusspår så det finns ju massor av lyktstolpar. Jag sprang från en lyktstolpe till nästa, promenerade 1 stolpe. Sprang en lyktstolpe, promenerade 2. Sprang 1 lyktstolpe, promenerade 3, för att sen börja om på 1. Hela varvet runt. I slutet av varvet så ringde min mamma, jag slutade inte intervalla, dock tappade jag räkningen, så det blev typ, 1-2-1-2-1-2 istället, så det blev mer istället för mindre. Jag kunde prata med henne samtidigt (bara det är en sensation).

Sen var jag klar med rundan så jag promenerade hemåt, fortsatte prata med min mamma. Inte heller då var det särskilt jobbigt. Sträckan runt varvet (då jag intervallade) + hem är den som är 3.82 kilometer, den sista. Nu är jag inte särskilt trött, jag känner att jag skulle kunna gå ut och intervalla ett varv till!!

Så, tldr; jag är förvånad över vad jag åstadkom, är stolt över den progress jag gjort och jag längtar 1-2 månader framåt för att få se hur mycket jag orkar och väger då.

Ha de gött

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: