Ibland måste man stanna upp lite

… och tänka efter vad man faktiskt har gjort och åstadkommit, reflektera över sin resa.

Det har förstås inte undgått någon i min närhet att jag gjort en stor förändring med min kropp. All den här kunskapen jag läst mig till och sedan satte i praktik har resulterat i att jag nu ser ut som jag gör.
Jag brukar säga “hade du sagt det här vid årsskiftet att det skulle bli såhär, hade jag aldrig trott dig”, och det hade jag inte heller gjort. Men jag har inte lämnat några tankar på vad jag faktiskt har genomfört och lyckats med. Liksom lite tid för sentamilitet, eftertanke och processering.
I mitt huvud är jag fortfarande samma överviktiga Stefan som inte är helt nöjd med sig själv men som accepterat att livet är såhär. Vilket är lustigt eftersom i samma huvud, bara centimeter ifrån så finns den här nya kunskapen om hur man gör den här förändringen; teorin om varför den fungerar och motivationen att prova.

Just det här med LCHF och periodisk fasta är i vissa fall nånting dåligt, nånting bra, en myt, en teori, en icke-vetenskapligt grundad diet, eller bara en “modediet” att det är den som gäller just nu.
Dagligen ser jag i nättidningar hur människor gått ner i vikt, på jättemånga olika sätt. Nya piller(?), träningsmetoder, äta si och äta så, till och med att nån gått ner x antal kilon genom att bara dricka coca cola och träna. Ser aldrig något om periodisk fasta, eller att äta fet mat längre. Då undrar jag förstås varför? Är det så att den metoden som inte nämns, är den som fungerar? Jag vet inte, men det är inte det här som inlägget skulle handla om, men jag börjar förstås reflektera över alla vinklar och vråer i mitt huvud.

Nej, jag gick över en bro, som jag alltid gör när jag går min lunchpromenad, FitBiten är aktiverad och räknar mina metrar jag avverkar. Så fick jag en känsla för att stanna på den här bron och titta ut över vattnet och bara känna in omgivningen. Har fått en ny jacka på jobbet för min XXL-jacka känns som ett tält, nu gick jag istället i min L-jacka och kände mig rakare i ryggen och varmare då den var tätare emot kroppen. Det var då det kom över mig samtidigt som jag gick över den här bron att “shit, jag har tappat 35 kilo i vikt på såhär kort tid och aldrig stannat för att reflektera”.
Vissa människor får vissa jobbiga sjukdomar eller andra bekymmer i sitt liv, de släpper en glädjens tår när de inser att de fått livet åter och blivit friska. Jag har aldrig varit sjuk, eftersom fetma mig veterligen inte är en sjukdom. Fetman har aldrig riktigt varit ett bekymmer i mitt liv då jag haft hälsan i behåll, inga följdsjukdomar, inget socialt liv som påverkats negativt och en sambo som alltid sagt hur vacker jag är, vad mer kan man önska sig?
Nu hade jag min aktivitetsmätare igång och ville inte pausa den för att stanna upp, men jag bestämde där och då att jag nån gång ska sätta mig och reflektera över den förändring jag gjort och hur den har gjort en “impact” på mig och mitt liv. Eventuellt fälla en tår över hur jag kunnat göra så mot mig själv som gjorde att jag var så stor som jag var. Jag kan tyvärr inte ens minnas NÄR jag blev så stor, när jag gick över 100-strecket t.ex. Det önskar jag att jag haft idag, för nu har jag stenkoll på vikten varje vecka!

Jag känner att det är viktigt för mig att få stanna upp ett tag så att hjärnan kommer ikapp, iallafall en del av hjärnan för en annan del av hjärnan vet redan om förändringen för det är den som säger åt mig att gå ut i spåret, att äta si och så, att fasta i perioder. Men den andra hjärnan som levt med den gamla Stefan behöver komma ner på jorden och se den nya Stefan.
Ja, jag säger härmed att “det har gått väldigt fort detta”, men jag ångrar det inte för fem öre. Om jag hade mått dåligt, fått andra problem i kroppen, vad nu de skulle kunna varit, så absolut, då hade jag ångrat mig. Men jag mår ju braaaaa! Jag mår så bra!

 

Jag mår bra!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *